Hej nu

Sitter i mitt kök i den mysiga ettan med fönstret öppet. Det hörs svagt sekvenser av samtal från innergården och det ekar sådär mellan husen att det är omöjligt att veta var personerna befinner sig. Kanske i en lägenhet mittemot, eller bredvid. Kanske runt hörnet. Annars är det enda ljudet som upptar rymden här det ständiga droppandet från kranen som fortfarande inte är lagad. Fortfarande går det inte att vrida på kallvattnet, så varje spolning av vatten i köket innebär potentiell brännskada av första graden. Eller om det är tredje. Den som är värst i alla fall. Den gamla fläkten ovanför spisen, som mer är ett hål med en rund platta för, ger i och för sig också ifrån sig lite sus. Annars är det mest tyst, lite avslaget. Men inte på ett dystert sätt. Inte ens för att det är söndag. För jag är en fri man. En fri man med ett fullt vattenglas och lite smulor från en underbart mysig söndagsfrukost med morgonbullar och kaffe och live-inspelningar av Madonna i högtalarna och en snygg pojkvän på andra sidan bordet. En fri man som nyss skickat in en hemmatenta för distanskursen i biologi på Komvux och som dagen innan fick besked om att han blivit godkänd på sommarkursen i Religionsvetenskap. En fri man med hela diskbänken samt -hon fylld med disk, tvätthögar på golvet i vardagsrummet och sporadiskt utspridda travar med osorterat papper lite varstans. Men det gör inget att det ligger lite obetalda räkningar bland papperna och att informationen på Internetbanken ganska mycket påminner om tiden då ens inkomst bestod av jultidningsförsäljning och veckopeng. Det gör inget, för CSN kommer förbarma sig över mig redan i mitten av nästa vecka. Till och med med retroaktiva pengar. Det gör inget, för jag lever ju ändå.

Jag stänger fönstret när huden börjar knottra sig av de svepande vindarna som smakar höst. För tillfället känner jag mig tillfreds, sådär att jag känner mig redo att ta sats, att påbörja ett projekt. Jag tror jag börjar med att vrida åt varmvattenkranen och rensa bland tidningshögarna och källsorteringslådorna. Sen får vi se vart vi går från det.

Det här är väl helt enkelt en ny blogg. Det finns de som känner till att jag haft en period där det fötts nya bloggar med nya utseenden, syften och upplägg på löpande band, typ i stil med bebisar och blöjbyten. Ganska mycket på det sättet faktiskt, då det verkligen känts så himla nödvändigt att ömsa skinn för att få bort det som en gång skitits ut, som man helst inte längre vill kännas vid och prata om. Lite våtservett och sen på med en ny, fräsch omgång. Idag tror jag dock att jag vuxit bort från det där med blöjor. Kanske är det bara en naiv förhoppning, vi får väl se. Hursomhelst är det här ni lär finna mig när känslorna rinner till. Eller bara skitsnacket, det är väl också nåt som tiden får utvisa.

Hej och välkomna.

Mitt första inlägg dedikerar jag till min fantastiskt underbara vän Anna, som befinner sig på långresa i Australien. Jag vet att jag inte hört av mig, nästan inte alls sen du åkte iväg. Det finns många dumma och logiska förklaringar, och dom kommer komma till dig på mail. Förlåt, och jag hoppas att du har det precis så oförglömligt exceptionellt fenomenalt fisfint där borta som du förtjänar. Jag saknar dig!