tung av koffein

okej. officiellt misslyckad. på nåt sätt känns det skönt att veta. att jag inte bara har hjärnspöken som får mig att tro att jag är sämre än sanningen.

söndag idag. måndag imorgon.

någonting har hänt med livet. det är bara en lång tidsperiod som åsamkar mer och mer lidande.
trodde det var tufft att vara tonåring. lustigt att saker bara blir värre, inte bättre som det hoppades på under gymnasietiden.

there is no other way

då alla andra män visar sig vara genetiskt defekta jävla as, så måste det helt enkelt bli du och jag. fast jag tänker inte komma till dig och charma, då får fan du ta och lägga in en schysst replik. lite poesi, men inget klyschigt och inget som kan påminna mig om Ulf Lundell eller något annat manssvin.

varför varför varför varför bryr jag mig? hur kan en enda person röra upp så mycket känslor i en när den inte lägger en tanke på en själv? hur kan det ens fungera på det sättet? Hur ? HUR? Förlåt men inget hjälper, jag har pratat med Gud, försökt med sömn, sprit, nikotin, koffein, promenader, cykelturer. Ändå är jag hemsökt. Mot min vilja. Jag vill inte vara ynklig som en jävla jävla iller under ett bildäck. Är det rätt att jag ska planera mitt liv efter en person som inte ens finns i mitt liv? Mer än fucking jävla överallt, då. kul att det inte finns någonting att ens vara arg på eller sur över, mer än att jag är störd i mitt huvud. det är ju MEST det.

life versus reality

hade det varit helt okej om detta hade varit min kompis? jag hade lite dött. mest det.

Ibland tänker jag på det här med hur allt var 2009. Innan nyår utlyste jag året till att bli det bästa någonsin, och det blev verkligen helt otroligt bra . Åtminstone första halvåret. Bara nyårsafton och nyårsdagen och sedan var det framtidsplaner. Jag flanerade bland rörliga människor, vi gjorde saker vi trivdes med att göra, vi skrattade och vi kompletterade varandra. Det var vinter, det var kallt, men det jag minns är inte snö - bara hur jag trodde jag skulle bo på Sorgenfri med två fag hags, och hur jag sen istället hamnade till hälften på Majorna och till hälften på St Knut. Jag var kär, det var något sjukt över känslan av feber fastän man var pigg och pepp, något upplyftande fast ändå jävligt distraherande. Det var mycket cigaretter och det var många bussresor till Lund. Jag trivdes, det kändes bra. Jag älskade att handla mat, och göra min egen müsli. Ibland kände jag mig riktigt nöjd, jag hade kunnat leva det livet länge. Det hände saker, vi åkte på äventyr och det blev så jävla varmt och vi låg i parker. Och cyklade en massa. Västra hamnen och sommarens alla kaffefikor. Och skolan var inte tung längre, det var så mycket som löste sig så bra. Och så en kväll var det plötsligt bara några timmar kvar. Jag minns hur det regnade, hur himlens kompakta tjockmoln inte släppte genom en enda solstråle och på radion varnade de folk för att gå ut "i onödan" dagen efter. Pojkarna drack martini och de pysslade med min skylt och kvinnan i huset kom hem och rökte under fläkten och berättade allt om sitt liv för de stackars pojkarna. Jag försökte sova, nervös som ett litet as. Jag minns hur svårt det var att gå upp ur den där enorma sängen på morgonen. Jag ville ju, men inte idag. Kunde vi inte skjuta på det i alla fall EN dag? Men sen gjorde jag det bara, cyklade iväg och tog studenten. Aldrig (okej, förutom roskilde) har jag varit så genomblöt och ändå pepp. Partytältet som räddade dagen. Dom där sjuka traditionerna med talen, middagen och skratta och förstöra tvåornas körkonsert, och hur vår dricka blev konfiskerad om vi inte drack under bordet. Hur den omtöcknade ständigt pysande fyllan var så märklig att ha tillsammans med alla de där lärarna i de där lokalerna som förut haft sån respekt för mig, samtalen som mest bestod av artiga frågor och ölrapar. Sen hur vi tryckte in oss på Ariman mitt på dagen och hela klassen fick sitta och viskprata runt ett jättelitet bord för att vi blivit tillsagda om att inte föra oväsen. Och om stipendierna och betygskuverten, visselpiporna som aldrig ville sluta skära mellan väggarna. Rektorn sa '...och så vår första riksdagsledamot, här får du' och räckte fram ett kuvert med mitt namn på. Jag fnös nog mest, svalde lite skumpa. Jag vågade knappt inte kika ut genom fönstret, av någon anledning var allt så pinsamt plötsligt. Men ja, vi sprang ju ut på trappan sen, jag fann alla fina, och sen åkte vi runt den där kära staden några gånger och Spice girls och Britney var med. Ja. Det är väl alltid som det är, det där. Du förstår inte vad som hänt förrän när sommaren är slut och det är som vanligt igen. Att du inte kommer få gå dit igen, för du hör inte längre hemma.

Jag flyttade ju till Slussen sen. Sommaren fortlöpte fantastiskt fint. Underbara tider, svåra tider. Men jag minns mest solsken. Och sen gick stockholm över i september, och saker började bli allvarligare. Folk flyttade hit, folk flyttade härifrån. Hösten var på många sätt svår. Men också fin i perioder. Tror nästan det övervägande blev värre ju längre tiden löpte.
Och nu tycker jag att det kan få vända.

FÖRLÅT FÖR OINTRESSANTA ORD

Kissa kissa kissa hela jävla tiden.
Imorgon ska jag tvätta. Det känns som att jag inte har ett enda rent plagg. Men ändå går garderoben typ inte att stänga. Varför har jag så mycket skit?

Allt bara springer, springer. Fast ändå inte som på den gamla tiden då det verkligen var med joggingskorna på och med siktet inställt. Nu är det mest att någon annan springer bredvid, springer om, sparkar mot mina ben - vill att jag ska falla. Önskar mest att det var sommar och att jag var där jag var förra sommaren. I ett enda långt lyckomaraton, med planer och planer och saker löste sig.

Nu håller jag bara hoppet till våren. Och Björk är typ det bästa som Moder Jord har skapat. Om hon inte är Moder Jord återuppstånden. Tänk om det är så lätt.

Idag jobbade jag med tidningen, och träffade vår fotograf vid hans hem på Möllan och han fotade mig mot en vägg. (blev asful om någon undrade) Sen sa han 'ha det bra, baby' och jag fick för en stund en förnimmelse om att jag skulle befinna mig i Barcelona och han skulle kalla mig för 'baby' och det skulle vara varmt. Inte för att det på något sätt skulle behöva vara positivt. Bara något annat.

Fikade på stan, påtår kostade fem, cyklade till z. vi åt stark mat, hon tog morfin mot hostan. Sen åkte vi Ringlinjen runt. Som på gamla tiden.
Jag tror ändå livet blir lättare när man har cykel. Åtminstone lite lättare.

okej, jag vet att jag skriver som ett barn. Men detta är inte ett mästerverk, det är en blogg under utveckling. opretto liksom.

tror jag måste åka till österlen och skrika Alarm Call på en kulles topp. SKRIKA. tror jag måste det.
för det är fan först då livet kan börja tina.

the walls are closing in

chartersemester tack

du borde inte röka braj, sa hon

tankar . jättemycket tankar.
och så det där som hugger tag om magen och vrider, vrider och gör att jag måste vända blicken åt ett annat håll, så fort en sån där bild ploppar upp på skärmen. människokroppen kan inte vara menad att reagera på det sättet av en sådan sak. vi borde enbart ha reproduktionsinstinkter. inte ett skit mer. inte "hej jag önskar att du bara hade undrat hur jag mådde, på riktigt hade varit intresserad och lagt ner energi på att ta reda på".

eller den här sjukliga grejen med att jag räknar sekunder från att en person loggat in på facebook tills att den skriver ett "tja". för att allt i den här världen kretsar kring mig. för att ingenting i den här världen kretsar kring mig.

hur fan kan det hänga ihop i en och samma kropp - att ena stunden bygga upp bra argument och självklara samband och teorier som klargör tydligt att jag ska umgås med människor som får mig att må bra, inte med människor som får mig att må dåligt - och i andra stunden bli golvad av samma argumentation, fast på ett sätt som får mig att längta, tråna, undra vad de dåliga människorna egentligen gör just nu. okej, nu är dom inloggade båda två. dom skriver nog till varandra nu. okej, nu pratar dom om mig. dom pratar nog inte alls om mig, jävla miffo. dom skulle aldrig nånsin få för sig att prata om mig, inte en chans i helvete att dom skulle lägga sin tid på det.

jag är ett rövhål utan möjlighet att kontrollera knipmuskeln. det fan bara väller ut skit. i tid och otid. nåde dig som står i vägen.

kom och håll om mig släpp inte taget om mig

tystnad är ju ingenting. och ändå är det så himla skrämmande. avsaknad av ljudvågor i rörelse. så fruktansvärt ångestsfödande.

tänker att jag ska läsa om människor som har varit med om värre saker än jag, så är det svårt att tycka synd om sig själv. hoppas på att det funkar.

en idé

Funderar över att operera mig till identisk med Alex Schulman, som ett konstprojekt. Och sedan bara agera som honom, gå in i rollen som en av Sveriges sliskigaste pappor, psyksjukaste twittrare, den med löjligast "hej jag vet inte vad munsår/munsprickor är för jag är en enda stor, hela jag"-läppar osv osv

Ställa sig på Stortorgets scen under sista konserten på Malmöfestivalen, dra ut alla instruments sladdar och stjäla micken från en av vår samtids största artister och bara "HÅLL KÄÄÄÄÄFTEN JÄÄÄÄVLA MEDELKLASS! HÖÖÖR NI MIG?!!!!! REAAAKTIOOOOOON, hallÅÅÅÅÅ!!!"



ba tänkte.

blir sur

SNÄLLA skapa inte såna här bloggar : http://fuktigtorpargrund.blogspot.com/

alltså. vem i helvete vill läsa om ditt arbete med husgrunden? SNELA
jag ska starta en blogg för varje gång jag bajsar. DET hade gett läsarsiffror i höjden fan

hejsan allihopa (obs, du hälsar på två pers!)

ändå att man inte visste vem hon var då

Dagens tweet

elingrelsson

Mellanstadiedebatt på bussen om hästar el marsvin är bästa djuret slutade nyss med ett 'Amen din mamma ÄR ju en hora!' #dagensungdom
4 minutes ago via Snaptu



ÄNDÅ KUL