life versus reality

hade det varit helt okej om detta hade varit min kompis? jag hade lite dött. mest det.

Ibland tänker jag på det här med hur allt var 2009. Innan nyår utlyste jag året till att bli det bästa någonsin, och det blev verkligen helt otroligt bra . Åtminstone första halvåret. Bara nyårsafton och nyårsdagen och sedan var det framtidsplaner. Jag flanerade bland rörliga människor, vi gjorde saker vi trivdes med att göra, vi skrattade och vi kompletterade varandra. Det var vinter, det var kallt, men det jag minns är inte snö - bara hur jag trodde jag skulle bo på Sorgenfri med två fag hags, och hur jag sen istället hamnade till hälften på Majorna och till hälften på St Knut. Jag var kär, det var något sjukt över känslan av feber fastän man var pigg och pepp, något upplyftande fast ändå jävligt distraherande. Det var mycket cigaretter och det var många bussresor till Lund. Jag trivdes, det kändes bra. Jag älskade att handla mat, och göra min egen müsli. Ibland kände jag mig riktigt nöjd, jag hade kunnat leva det livet länge. Det hände saker, vi åkte på äventyr och det blev så jävla varmt och vi låg i parker. Och cyklade en massa. Västra hamnen och sommarens alla kaffefikor. Och skolan var inte tung längre, det var så mycket som löste sig så bra. Och så en kväll var det plötsligt bara några timmar kvar. Jag minns hur det regnade, hur himlens kompakta tjockmoln inte släppte genom en enda solstråle och på radion varnade de folk för att gå ut "i onödan" dagen efter. Pojkarna drack martini och de pysslade med min skylt och kvinnan i huset kom hem och rökte under fläkten och berättade allt om sitt liv för de stackars pojkarna. Jag försökte sova, nervös som ett litet as. Jag minns hur svårt det var att gå upp ur den där enorma sängen på morgonen. Jag ville ju, men inte idag. Kunde vi inte skjuta på det i alla fall EN dag? Men sen gjorde jag det bara, cyklade iväg och tog studenten. Aldrig (okej, förutom roskilde) har jag varit så genomblöt och ändå pepp. Partytältet som räddade dagen. Dom där sjuka traditionerna med talen, middagen och skratta och förstöra tvåornas körkonsert, och hur vår dricka blev konfiskerad om vi inte drack under bordet. Hur den omtöcknade ständigt pysande fyllan var så märklig att ha tillsammans med alla de där lärarna i de där lokalerna som förut haft sån respekt för mig, samtalen som mest bestod av artiga frågor och ölrapar. Sen hur vi tryckte in oss på Ariman mitt på dagen och hela klassen fick sitta och viskprata runt ett jättelitet bord för att vi blivit tillsagda om att inte föra oväsen. Och om stipendierna och betygskuverten, visselpiporna som aldrig ville sluta skära mellan väggarna. Rektorn sa '...och så vår första riksdagsledamot, här får du' och räckte fram ett kuvert med mitt namn på. Jag fnös nog mest, svalde lite skumpa. Jag vågade knappt inte kika ut genom fönstret, av någon anledning var allt så pinsamt plötsligt. Men ja, vi sprang ju ut på trappan sen, jag fann alla fina, och sen åkte vi runt den där kära staden några gånger och Spice girls och Britney var med. Ja. Det är väl alltid som det är, det där. Du förstår inte vad som hänt förrän när sommaren är slut och det är som vanligt igen. Att du inte kommer få gå dit igen, för du hör inte längre hemma.

Jag flyttade ju till Slussen sen. Sommaren fortlöpte fantastiskt fint. Underbara tider, svåra tider. Men jag minns mest solsken. Och sen gick stockholm över i september, och saker började bli allvarligare. Folk flyttade hit, folk flyttade härifrån. Hösten var på många sätt svår. Men också fin i perioder. Tror nästan det övervägande blev värre ju längre tiden löpte.
Och nu tycker jag att det kan få vända.